När Danmark gjorde uppror mot Hitler

 

Mitt under andra världskriget gjorde danskarna uppror mot den tyska ockupationen. Även om de inte lyckades kasta ut tyskarna, vann danskarna en moralisk seger över nazisterna.

Vid den tyska invasionen av Danmark den 9 april 1940 valde den danska regeringen att kapitulera direkt. I utbyte fick den behålla sitt inre självstyrelse. Under större delen av kriget bidrog den danska regeringen till de tyska krigsansträngningarna genom omfattande leveranser av lantbruksprodukter. 1941 gick Danmark t o m in i den nazi-ledda "Anti-Komintern-pakten".

Läget skärptes när Danmarks nazister organiserade den s k "Frikår Danmark" för att delta i Hitlers antikommunistiska korståg mot Sovjetunionen. Bara 1 500 anmälde sig, och för att det inte skulle se alltför ynkligt ut fylldes förbandet upp med lika många tyskar ur minoriteten i Sönderjylland. När de danska nazisterna kom hem på permission möttes de av utbrett förakt från arbetarmassorna. Vid upprepade tillfällen blev frikårister överfallna och misshandlade av grupper av arbetare. Därefter trappades den danska motståndskampen upp.

I Aalborg blev sju danskar dödade och många skadades i våldsamma gatuslagsmål mellan arbetare å ena sidan och lokala nazister och tyska soldater å den andra sidan. I Odense la arbetare t o m ner arbetet för att kunna spöa upp lokala nazister på heltid. Trots att tyska trupper sattes in mot arbetarna, gick de inte tillbaka till arbetet förrän de segrat - de tillförsäkrades lön för strejkdagarna och tyskarna belade sina trupper med kasernförbud på fritiden. De lokala nazisterna belades med ett inofficiellt men verksamt utegångsförbud av arbetarna själva.

1943 började den väpnade grenen av motståndsrörelsen - kommunistledda BOPA och det mer borgerligt inriktade "Holger Danske" - trappa upp sabotageaktioner mot leveranserna av livsmedel till den tyska krigsmakten. I augusti 1943 sprängde motståndsrörelsen ett fiskpackhus i Esbjerg med 100 000 fisklådor avsedda för tyskarna. Ockupationsmakten svarade med att införa lokalt utegångsförbud, men arbetarna slog tillbaka med en generalstrejk som lamslog hela fiskeindustrin. Efter bara några dagar tvingades tyskarna upphäva utegångsförbudet. Den danska regeringen oroades starkt av den upptrappade kampen, och inte utan anledning därtill. Den 29 augusti 1943 avsatte tyskarna regeringen och införde undantagstillstånd över hela landet. Därefter gick de till verket med att fånga in Danmarks judar.

Men motståndsrörelsen satte en käpp i hjulet för de nazistiska planerna. Genom en källa inom ockupationsmakten blev judarna varnade i förväg. När nazisterna inledde sin razzia på kvällen den 1 oktober 1943 hade alla danska judar gått under jorden. Under de första nätterna i oktober fördes praktiskt taget alla de 6 000 danska judar som sluppit undan över till Skåne av en improviserad flotta av fiskebåtar, lustseglare och roddbåtar från båda sidor av Öresund.

Snart avlöste sabotagedåd från motståndsrörelsen och vedergällningsåtgärder från ockupationsmaktens sida varandra. Den 22 juni 1944 sprängde det kommunistledda BOPA Riffelsyndikatets stora anläggning i Köpenhamns frihamn, en av tyskarnas stora vapenleverantörer. I gengäld lät tyskarna tre dagar senare bränna ner Tivoli och utfärdade utegångsförbud i Köpenhamn. Detta utlöste en av de mest omfattande strejkerna under hela kriget -den stora folkestrejken i Köpenhamn.

Den 26 juni 1944 beslöt arbetarna vid storvarvet Burmeister & Wain vid ett stormöte att gå ut i politisk strejk. En våg av strejker spred sig inom loppet av några timmar över hela Köpenhamn, och när klockan blev åtta på kvällen vägrade köpenhamnarna helt sonika att åtlyda utegångsförbudet. För ockupationsmakten var detta någonting helt obegripligt. Utegångsförbud rådde - och det myllrade av folk på gatorna. Här och där började man tända bål på gatorna och bryta upp stenläggningen för att bygga barrikader. Så småningom lyftes spårvagnar från skenorna och vältes tvärs över gatorna. Det blev omöjligt för tyskarnas militärpatruller att ta sig in i flera stora stadsdelar. I dessa områden gjorde folk metodiskt upp räkningen med kända nazister.

Ockupationsmakten upptäckte hur maktlösa de var mot detta kompakta folkliga motstånd. Det skulle ha varit lönlöst att börja skjuta - och patrullerna kunde ju inte ta sig fram. Den 30 juni 1944 stod miljonstaden helt stilla. Det var generalstrejk. Arbetarna vid gas-, vatten- och elverken såg till att köpenhamnarna fick vad de behövde i den vägen, men i övrigt stod allting stilla. Till slut fick ockupationsmakten ge med sig. Utegångsförbudet hävdes helt och den hatade Frikår Danmark fick permanent kasernförbud.

 

Källor:

Gads leksikon om dansk besættelsestid, Gads forlag, Köpenhamn 2002.

Haestrup, Jörgen, Den 4. våbenart. Hovedtræk af de europæiske modstands bevægelsers historie 1939-45. Odense Universitetsforlag 1976.

Kjersgaard, Erik, Danmark under Besættelsen. Danskernes dagligliv 1940-45, Politikens forlag, Köpenhamn 1995.

 

 

 

Klicka här för att komma till en faktaspäckad dansk sida om Danmark under andra världskriget


Christer Bergström, 2005


 

Till startsidan för Andra världskriget - så man förstår

Till sidan med mina texter om andra världskriget